På OpenSONGS presenterar och tillhandahåller Stig Roland Rask några av sina texter till egna melodier eller i tonsättningar av Ingalill Rask Wagner och Lars-Gunnar Rask. Du får sångerna presenterade, du kan lyssna till dem i kören ANDANTES version och du kan fritt ladda hem, kopiera och sprida noterna.
Noterna är helt gratis – det finns inga kommersiella avsikter – allt handlar om att ge dem en ökad spridning i hopp om att de ska stimulera körsjungandet och berika de sammanhang som de används i. Självklart kan de också nyttjas av solister och mindre grupperingar. Du är mycket välkommen att fritt ta del av OpenSONGS. Fler sånger kommer successivt att adderas …
Många sånger på begravningar och minnesstunder handlar om det himmelska hoppet. Inget fel i det, men det är väl ändå legitimt att först känna och uttrycka sorg och saknad. I mitt hjärtas djupaste förvar utgår från dessa känslor för att avslutningsvis konstatera att det är en skillnad mellan att gå bort och komma hem.
Vi sjunger en hyllningssång till den svenska sommaren. Där vinden blåser sommar genom träden och regnet faller genom fågelsången – och där regnet är lika välkommet som solskenet. I skyn strålar regnbågen och omfamnar allt och alla i sina gamla och nya betydelser. Och Allting är på väg hem till Dig.
När Paulus ska predika för Atenarna kan han inte använda sig av hänvisningar till Gamla Testamentet, eftersom det är obekant för dem. Men han hittar altaret ”åt en okänd Gud” och säger att det ”är i honom som vi lever, rör oss och är till” – det är ett spännande påstående som avslutar alla versar i Någonstans där alltings ursprung är.
I många sammanhang framställs livets som en resa. Den startar med vår födelse och slutar med vår död. Det vi möter i livet beskrivs i metaforer som vägskäl, milstolpar och stationer utmed vår färdväg. Självklart blir det då av avgörande betydelse om denna resa är en resa bort eller om Livets resa är en resa hem.
Det finns en oväntad styrka i det späda och det spröda som de allra mäktigaste inte riktigt kan rå på. I all skörhet finns en skönhet som förvånar genom att kunna övervinna det mesta. Kanske framstår detta som allra tydligast i julens omtumlade berättelse om barnet i stallhalmen som makten stod helt handfallen inför.
Vårt språk är inte det största som finns. Det finns annat som är större, t.ex. Gud, kärleken och människan. Det betyder att våra ord om dessa företeelser alltid är för små och riskerar att reducera och förminska. Sången En famn med tusen namn vill uppmuntra oss att sluta tro på orden för att se storheten bakom dem.
Det händer något om man säger sig tro på Något som är, utan att lägga till ett beskrivande adjektiv, dvs. utan att berätta ”är vadå”. Kanske finns det något förlösande i att avsluta den meningen i tid, när varje adjektiv skulle vara förminskande. Dessutom öppnar det för att målet för tron mer liknar ett verb än ett substantiv.
Att fundera över himlastegens användningsriktning kan kännas både inåtvänt och ointressant. Men när sången Stegen från himmelen säger att stegen i symbolisk mening inte är till för att människan ska klättra upp, utan för att himmelen ska klättra ner, så pekar den på en viktig aspekt av trons innersta väsen.
En bröllopssång ska vara romantisk. Varför skulle den vara något annat? Självklart ska den lilla stund en sång tar i anspråk av en vigselakt förstärka den känslan. I tredje versen passerar dock en svag ilning om att livet inte alltid är så enkelt. Sedan återvänder den snabbt till att hela världen har stannat inför Ett löfte och en ring.
På ytan är Det här som kallas livet en årskrönika. Den ser ut att tala om årstidernas skiftningar och karaktärer. Men under ytan döljer sig något annat och djupare. Där anar man att den också handlar om livets gång och människans villkor. Och att det finns en mening med att den både börjar och slutar med våren.
Hosianna är egentligen ett rop på hjälp, men vi uppfattar det oftast som ett hyllningsrop. Skälet är att det bara ropades till den man trodde hade förmågan att hjälpa, vilket indirekt gör det till en hyllning. I sången Ett trotsigt Hosianna sägs att det kan ropas på många sätt – oroligt och ängsligt – men också envist och trotsigt.
Metaforerna är poesins innersta väsen. I sina bästa stunder kan språkliga bilder föra oss bortom det närvarande till andra nivåer. I sången En ledstång i en mörklagd trappuppgång möter vi ett antal metaforer som alla talar om längtan efter guidning och vägledning i en värld som känns alltmer svårtydd.
Orden vi använder styr våra bilder. Om man till exempel ersätter begreppet ”universums expansion” med ”Guds utandning” så förändras våra associationer. Sången Ett hem som andas världen leker med den tanken. Efter utandning kommer inandning. Allting är på väg. Gud också. Förmodligen hem till sig. Vi är alla med på resan.
Det är märkligt att man kan känna hemlängtan, även när man är hemma. Som om man hade sin hemvist någon annanstans och att man i någon mening är på flykt. Sången Alltid älskad, aldrig glömd beskriver denna rotlöshet och vill med själva sångtiteln uttrycka ett hopp om att det finns en djupare identitet och tillhörighet.
Det finns kyrkliga traditioner som beskriver trons mening som belöningar i en framtida tillvaro. Sången Mitt hopp är nu lyfter fram en annan utgångspunkt och ett annat perspektiv. Den säger att det är här och nu – och inte där och då – som tron kan ge tröst, mening och ledtrådar till en tolkning av tillvaron.
Det går en bro från tro till ro, säger en av våra psalmer. Vackert uttryckt och förhoppningsvis sant, men är det hela sanningen? Det bör också finnas en bro från tron till kampen för en rättvisare och fredligare värld. Sången I strid och ro menar att dessa båda aspekter av tron hör ihop och är intimt beroende av varandra.
När vi bara ser de ytliga bilderna av varandra kan vi dra den felaktiga slutsatsen att vi är mer olika än vi egentligen är. Det som antyds i sången När alla lågor falnat är att när våra sociala och inte minst religiösa masker faller av så upptäcker vi att vi står varandra mycket nära. Det som är botten i mig är botten också i andra.
Att leva nära livet handlar om att leva med öppna sinnen och att vara lyhörd, observant och inkännande. De fem sinnenas sång tar detta vidare och påstår att det förhållningssättet kan leda till att man ser det stora i det lilla – och att det till och med kan vara synonymt med att se det gudomliga i det till synes vardagliga.
Att betrakta tron som ett golv att vila på – och inte som ett tak att sträcka sig mot – är en befriande tanke. Det är också huvudbudskapet i De sköra stegen där adjektiv som ”skör” och ”bräcklig”, och verb som ”sökande” och ”trevande” ger en bild av tron som känns mer tilltalande och framför allt mer välbekant för många.
Att en mosaik består av många enskilda bitar är självklart, men man kan också vända på perspektivet som i sången I skärvan finns hela bilden och påstå att varje del är bärare av en större helhet. Att som människa uppleva sig som tillhörig ett större sammanhang är en god startpunkt för allt sökande efter identitet och mening.